En dag jag bara vill sudda bort

Det var igår det, idag hoppas jag att jag kommer att känna mig gladare och piggare. Vad har hänt nu då ?

Jo, jag fick mejl ifrån Parelli att jag inte kommit in på extern kursen, men, det kunde ändras senare ????

Sen jag ansökte så har dom ändrat på en del saker och det är att man måste ha klarat hela level 4, och det har jag ju inte. Sen har dom även ändrat antalet elever från 40 till 20 !!??

Men jag kommer fortfarande att jobba på och försöka bli instruktör, det ger jag aldrig upp.

 

Som om det inte var nog så var Peter och jag till Ger-rehab igår för ett 2 timmars möte/samtal om min situation och vad framtiden kan ge mig. Det är min hjärntrötthet som ställer till det och jag är rädd att den kanske blir permanent och det sa dom även igår att det kan bli så och att jag måste lära mig att leva med det och anpassa mig efter det. Kan ni se mig i den situationen ? Jag själv har svårt att göra det men vet också att om jag inte gör det så kommer nog livet att bli väldigt jobbigt.

 

Jag försöker varenda dag se bortom detta för hur kunde det ha sett ut, jo, jag kunde ha varit rullstolsburen och haft problem med uttalet och det allra värsta är ju att jag kunde ha dött. Så, är inte det här då ett väldigt bra ”alternativ” om man jämför med det. Det är det som jag hela tiden försöker få in i mitt huvud så att jag lättare kan se bakom molnen.

 

Många tankar som far hit och dit och hur livet kommer att se ut här på gården den närmsta tiden är det ingen som kan säga. Allt kan hända.

Det som var positivt i det hela var att läkaren förstod att hästar var ett bra verktyg i rehabiliteringen så det skulle jag fortsätta med. Tack för det, men det visste jag redan år 2002 när dom hjälpte mig bli frisk från utmattningsdepressionen.

 

Så jag känner mig lite nere och tafatt, fast ni som känner mig vet ju att jag alltid försöker se solen bakom molnen.

 

”Solen” tittade fram igår på eftermiddagen när Annifried kom för en lektion med Verona. Verona var en annan häst än hon var sist så det var roligt att se. Annifried blir också duktigare och duktigare för varje gång. Ett plus var att hon till och med hade kakor med sig som vi fick. Tack snälla gulliga Annifried. Ha en bra resa till Umeå nu.

 

Men, eftersom jag har lovat att ni ska få se scholarshipfilmen, som snälla duktiga Jackie gjorde åt mig, så kommer den här. Nu hjälps vi åt att sudda bort molnen så jag kan se solen………………